Tarantula Waltz - Blue as in Bliss

Woah Dad!

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2017)

Hans musikaliska utveckling har alltid siktat mot ett gediget och komplext låtskrivande byggt på största allvar istället för att söka snabba och uppseendeväckande sensationer, och allteftersom har Markus Svensson mognat förbi försöken att efterlikna förebilder som i tur och ordning Townes Van Zandt, Jason Molina och Bob Dylan. Nu har han helt och hållet landat i ett eget uttryck uttryck, och då är det dags för nästa steg.

Att utmana sig själv att känna sig obekväm har varit en drivkraft i hans kreativa process, säger han, och man lockas lätt att tro att det är de små samplingarna mellan låtar eller något collageexperiment som är det obekväma. Men Markus Svenssons har aldrig varit den som backar från de svåraste ämnena eller att behandla dem i de längsta resonerande sångerna, och utmaningen rör sig nog snarare om strävan efter att göra mer angelägen musik. Det lyckas han med.

Här är arrangemangen större och fylligare, och hans sånger starkare än någonsin. Redan inledande MDMA by the Sea är nästan överväldigande när den mjuka melodin växer till ett mäktigt crescendo, och lika fantastisk är Stocholm Hold Your Son med hemstadsnostalgiska rader som "Klara, I miss you even though we never met" inleds med ett inklippt försvarstal från 60-talets rivningsdirigent Hjalmar Mehr. Ännu större känslor väcker Love is Falling Apart in Each Others Arms, som inte bara har en hänförande titel utan kan vara The Tarantula Waltz vackraste sång hittills.

Markus Svenssons musik har fortsatt växa och utvecklas i takt med hans mognad, och lika mycket som jag uppskattar Blue As In Bliss njuter jag av vetskapen om att varje skiva som kommer blir ännu bättre än sin föregångare.