PIAS/Border
BETYG 2 av 6
Jag kan intyga att det faktiskt finns människor som betraktar musik som en idrottsgren att bemästra och glänsa i. Som anser att musikens ädlaste dimensioner handlar om ekvilibrism, och som reagerar intellektuellt med beundran inför matematisk skicklighet och fingerfärdighet snarare än med känslor inför groove, sväng eller attack. Av olika skäl har jag haft möjlighet att betrakta sådana människor relativt nära under en period, och kunnat konstatera att vi aldrig kommer att mötas i vårt musiklyssnande. Det är ok, det finns rum för alla sorter, och det finns faktiskt artister som har förmågan att möta och tala både till musikintellektuella och till mig.
Joan Wasser har den förmågan. Jag har hört henne backa upp Lloyd Cole med den äran, jag har sett henne spela ihop med Yo La Tengo bakom Daniel Johnston i känslostormande sammanhang, och just nu turnerar hon som medlem i Iggy Pops allt annat än intellektuella band. Men som soloartist vänder hon sig till den andra lyssnargruppen.
Lemons, Limes and Orchids kryssar i alla musikhögskolefält med smärta Fiona Apple-popkompositioner, med svindlande moduleringar, med komplexa men eleganta rytmer, med svala jazzpianoballader, med kompetent vintage bedroom-soul och med stilig röstekvlibrimism. Med den kompetensen måste den nästan snubbla in i subtilt sväng åtminstone någonstans, som i skivans enda engagerande stund Long for Ruin med tung dub-bas.
I övrigt väcker Lemons, Limes and Orchids inga känslomässiga reaktioner alls, men är väl värd alla våra imponerade artiga applåder.
