Det där om att ”en bra låt låter bra med bara en gitarr och en röst” är en sanning med modifikation. Men det är ovedersägligt att den som väljer att framföra sina låtar med bara röst och akustisk gitarr inte har något annat än kvaliteten i melodierna, rösten och instrumenthanteringen att förlita sig på.
På sitt tredje album är det just vad Malte Höglund och Peteris Strante förfinar, och även om det går att ana något enstaka stråkinstrument eller några stilla pianotoner som stämningsskapande detaljer är deras uttryck det mest avskalade och nakna.
Bland samtida musiker är isländska Ásgeir en jämförbar kollega, men duon nämner hellre förebilder från tidigare i musikhistorien. Med What a Lovely Time (Honeychild) lutar de sig tillbaka ända till förebilder som Nick Drake, och den unge Paul Simons skugga vilar över bland annat New Life och Bonnie.
I Everytime You’re Gone och Come Through lyser ett modernare poplåtskonstruerande igenom, och det förtar en del av kraften. Däremot funkar det utmärkt när Si Evol som avslutning frångår sitt grundkoncept och adderar ett inte särskilt påfluget beat under den akustiska visan, både i The Arms of You och Longed for This Moment.
När José González och Kings of Convenience först prövade den här sortens gammaldags nymodigheter för ett kvartssekel sedan påstod vi trendkänsligt (trendängsligt?) att quiet is the new loud. Si Evol får oss att överväga att damma av uttrycket igen.
