Det är en paradox, absolut, men det är en oändligt vacker paradox. Å ena sidan ville Robin Pecknold undvika allt som andas pop på Helplessness Blues, och Fleet Foxes arrangemang är avsevärt krångligare och mer ambitiösa än på deras debut. The Shrine/An Argument tar priset, ett relationsepos i fyra sviter med en halsbrytande frijazz-klarinett i sammanbrottet.
Å andra sidan är sångerna ännu mer omedelbara och på samma sätt är vokalstämmorna än mer häpnadsväckande kristallklara än förr. Att lyssna på Helplessness Blues är att betrakta när musikhistorien får ett nytt fantastiskt kapitel.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
