Storbritanniens bästa gitarrist heter inte Clapton, Page, Beck, Taylor, Green, Gilmour, Blackmore eller Knopfler. Han heter Richard Thompson, och är den mest originella och fantastiska av dem alla. Den största anledningen till det är att han överhuvudtaget inte ägnar sig åt blues, utan spelar gitarr med en tonalitet som kommer från den brittiska folkmusiken och dess olika element. De pull-offs han spelar kring den lösa strängens grundton påminner om hur en säckpipa spelar harmonier över en fast grundton. Ljudet från hans Stratocaster lär oss vad en elgitarr är, nämligen en tunn stålsträng som vibrerar över en magnetisk mikrofon med tillhörande elektrisk krets som tillför equalizer. Träslag, form, lack, allt sådant är irrelevant jämfört med strängen och mikrofonen. Tradition och sound ihop med en överjordiskt virtuos teknik gör Richard Thompson helt unik, och minst lika bra är han på akustisk gitarr.
Richard Thompson var redan fulländad när han som tonåring stormade in på den brittiska musikscenen med Fairport Convention. Från det öppnande riffet på debutskivans Time Will Show the Wiser stod det klart att en gitarrgigant presenterat sig för världen. I snart 60 år har Richard Thompson skapat makalös musik med Fairport Convention, i duon Richard & Linda Thompson och som soloartist.
Han sjunger med stor klang och innerlighet och som låtskrivare har han få gelikar inom genren. Som arrangör kan han få ett medeltida krumhorn att rocka lika mycket som Chuck Berrys Lucille-gitarr, och trots flera decennier i USA är han utpräglat brittisk i stilen. Den underbara pessimism som genomsyrar mycket av Richard Thompsons lyrik härstammar från de dystraste folksångerna och deras invånare av fattighjon, tjuvar, suputer, horor, tiggare, självmördare och dråpare.
Sonen Teddy Thompson har sagt att det är som om hans fars kreativitet accelererar ju äldre han blir, när den begränsade tid som återstår måste tas tillvara ned till minsta sekund, och Hippies, Thugs and Heroes är ett sent mästerverk som överträffar de senaste årens fina soloskivor med god marginal. Det beror främst på att Thompson fritt blandar sitt elektriska och akustiska material och att den enastående trion med trummisen Michael Jerome och basisten Taras Prodaniuk här får understöd av en mängd olika instrument och klanger. Blåsorkestrar, dragspel, små stränginstrument, fiol och framträdande sång från hustrun Zara Phillips skapar en skiva som påminner om den skarvfria blandning av musik som gjorde I Want to See the Bright Lights Tonight till ett av 70-talets allra bästa album.
Riktigt så högt når inte Hippies, Thugs and Heroes, men det som finns här räcker ändå till högsta betyg. Den rockande inledningen med dubbelsmockan Sorcerer’s Apprentice och Cocaine Walking, Booze Talking, följd av den tunga elektriska balladen Pauper’s Grave, sätter tonen med ett gitarrspel som får hakan att falla i backen och omöjliga solon som ingen annan än Richard Thompson kan fyra av. Make Believe You Don’t Know Me hade platsat på Richard & Linda Thompson-klassikern Shoot Out the Lights. She Burns It All är hypnotisk och Everybody’s Stealing svänger och rullar fram med Thompsons svarta humor som textkompanjon. The Soul in Me och Pipe Dreams, som i sin ljuvliga melodi faktiskt lånar lite av ABBAs Hasta Mañana, är akustisk Richard Thompson av finaste slag.
The Big Smoke är med sitt mörker albumets största stund och står inte långt efter Thompson-klassiker som End of the Rainbow, Withered and Died eller The Poor Boy Is Taken Away. Stringer är en kolsvart berättelse om en kriminell man som njuter av att skada och döda, typiskt Richard Thompson. Låtens soloduell mellan gitarr, fiol och dragspel är episk, det är Fairport Convention all over again. Avslutande Siren är en lika fin avslutning för Hippies, Thugs and Heroes som The Great Valerio var för I Want to See the Bright Lights Tonight.
Produktionen på Hippies, Thugs and Heroes är renare och finare än de lite murriga föregångarna 13 Rivers och Ship to Shore, och det är en bidragande orsak till att den här skivan lyfter betydligt högre. De av oss som reservationslöst älskar Richard Thompsons alla aspekter får vårt lystmäte här. Det klara ljudet och det faktum att Richard sjunger lika bra som alltid ger ingen indikation på att han skulle ha åldrats. Någon artros i fingrarna har han definitivt inte, och är man det minsta intresserad av gitarrspel är Hippies, Thugs and Heroes, precis som alltid med Richard Thompson, en doktorsavhandling i ämnet. Vi har bara en sak att avkräva Richard efter den här fullträffen: en rejäl vända med minst tre konserter i vårt avlånga land. För den här skribenten vore trettio svenska konserter med Richard Thompson inte för mycket.
Strama upp den tekniska inledningenGör avslutningen mer koncentrerad
