Alldeles för många band devalverar värdet av sina samlade verk genom att tio eller tjugo år efter sin tid återförenas, eftersom de ”känner att de har mer att ge”. Ibland håller en sådan reunion för en riktigt bra skiva, se Television eller Echo & The Bunnymen, men sedan har kolliderande egon och trötta upprepningar alternativt desperata moderniseringsförsök en tendens att välta hela lasset och förstöra vårt sätt att minnas dem.
The Go-Betweens är undantaget. När Grant McLennan och Robert Foster efter mer än 10 år återbildade bandet för Friends of Rachel Worth härom året var det som om de aldrig varit borta, och med Bright Yellow Bright Orange fortsätter de på den upptrampade stigen utan att fjättras av sin egen historia. Den gitarrpop som är The Go-Betweens kännetecken är lika självklar i veka enkla poplåtar som Old Mexico, i vackra akustiska In Her Diary som i stompigare folkdoftande Too Much of One Thing, och The Go-Betweens, med lika delar rötter i Richard Thompsons folkpop som i Velvet Underground, har en plats också i det här årtusendet.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
