Ända sedan John Hiatt blev vuxen har han haft ambitionen att spela vuxenrock, att skildra sin mognad och sina livsskeden. För femton år sedan ledde det till den jublande hyllningen till nyfödda Georgia Rae, men ungefär i samma veva började John Hiatt bli bekväm, och prioriterade lugna hemmakvällar, avbetalningar, grabbträffar ibland på någon bar både i sin musik och i sina texter.
Numera är John Hiatt rätt mätt. Han lutar sig tungt på sin hantverksskicklighet, sin mogna röst och Sonny Landreths slidegitarr, och släpper en oinspirerad standardskiva någon gång varje år, mest för att det är det enda han kan. Att han är en yrkesman och en traditionalist går naturligtvis inte att klandra honom för, men man undrar om den bluecollarpublik, som möjligen kan känna igen sig i bluestolvorna, rocklunket, texter om att gå ut med hunden, känslan när äldsta barnet börjar college och att flörta med caféservitriser, verkligen vill fördjupa sig i det när de lyssnar på musik.
För den som är en aning yngre är John Hiatts beskrivningar av mognadsprocessens tristess och gubbighet tillräckligt för att frivilligt söka sig till ättestupan innan 40-årsdagen infaller.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
