Jeffrey Lewis tecknar sina sånger med tjocka streck och stor grovkornighet. Bristen på finess i hans naivism gör att de psykedeliska ambitioner han stundtals har faller platt – där han siktar på Syd Barrett associerar vi till Carl-Johan De Geer. Det hade nu inte varit fy skam, visserligen, men Jeffrey Lewis saknar nyanser och udd även från den (ofrivillige) referensens bilder och musicerande. Samma sak är det med Modern Lovers-ambitionerna som skjuter bredvid målet genom att kännas utstuderade och till och med långrandiga. Någon pladdrig talking blues funkar bättre, men det är bara tröstpris.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
