En artist som inte har fått en hyllningsskiva är ingen artist, så enkelt är det. Västvärldens samlade musiker står alltid beredda att visa varandra uppskattning med en cover till ett tributeprojekt, som sällan gör festföremålet rättvisa och i bästa fall påminner oss om att lyssna på originalversionerna.
Men så finns det undantag. Det kan vara artister som behöver ekonomiskt stöd för medicinsk behandling, artister som inte uppmärksammats efter förtjänst, eller någon enstaka gång artister vars musikkatalog är så omfattande och oemotståndlig att alla och hans moster faktiskt bär på en inneboende lust att få skråla någon av artistens sånger. Silver Patron Saints: The Songs of Jesse Malin som trippelalbum häromåret levde upp till de första två kriterierna, och den lika omfattande hyllning till Shane MacGowan som hans änka Victoria Mary Clarke och hans syster Siobhán har kurerat lever upp till det tredje kriteriet, och entusiasmen hos den långa, långa raden deltagare smittar av sig.
I december 2023 fick Shane MacGowan närmast en statsbegravning i St. Mary of the Rosary Church i Tipperary, med tal och sång av såväl Irlands president som Bono. Bland dem som sjöng hans och The Pogues sånger under den ceremonin saknas egentligen bara Nick Cave bland artisterna här, men i gengäld har en lång rad andra entusiaster från framför allt Irland, från Storbritannien och från Det Nya Landet slutit upp för hyllningsalbumets 36 överlag utmärkta och ofta rentav strålande tolkningar.
Allra längst fram i kön står självaste Bruce Springsteen, som för övrigt hördes även på nämnda Jesse Malin-hyllning. Hans mäktiga A Rainy Night in Soho här är bland de allra bästa covers han gjort, bara jämförbar med hans Suicide- och Havalinas-tolkningar, och även om han håller pianot i kortare tyglar än hos Pogues finns här en jazzig trumpet som lyfter låten till närapå originalets höjder.
Bland de mer namnkunniga artisterna är Tom Waits ännu mer sensationell, när han erbjuder sin andra låt för året och för decenniet i form av Summer in Siam. Han gör den som en kraftigt skrovlig, vemodig pianoballad med ett mer sluddrande än till och med Shane MacGowan som värst, typ när The Pogues spelade på den första upplagan av Way Out West. Även Steve Earle är strålande när han förvandlar röjiga If I Should Fall from Grace with God till finkänslig akustisk fingerpickin’, medan The Jesus & Mary Chain gör sin vanliga suggestivt överstyrda rock av I’ll Be Your Handbag, en låt som MacGowan för övrigt skrev för dem på 90-talet men sedan valde att behålla själv istället.
Avsevärt mindre lyckade är The Libertines, och Primal Scream är märkligt bleka i A Pair of Brown Eyes medan Kingfishr är och förblir ett prefabricerat popband med irländsk rekvisita. The Dropkick Murphys kan inte hjälpa att de spelar över så att till och med Ulf Brunnberg hade reagerat, och på tal om överspel finns naturligtvis Sir Bob Geldof också med i paraden. Det är obegripligt varför man släppte in Kate Moss för att sjunga, medan Johnny Depp och fina Haunted räddas av hans duettpartner Imelda May.
Men fem–sex bottennapp är lätt att ha överseende med, särskilt med tanke på nivån på topparna. För utöver affischnamnen triumferar irländska vänner, efterföljare och beundrare som förstår att kombinera tradition med ös. Glen Hansard – må han ha hunnit till himlen en halvtimme innan djävulen vet att han dött – kommer allra närmast Shane MacGowans eget uttryck i en frenetisk Bottle of Smoke.
De återstående Pogues hedrar sin gamla frontman med en tolkning av Gabrielle från hans ursprungliga Londonpunkband The Nips, och även Amble med The Snake with the Eyes of Garnet och Liam Ó Maonlaí från Hothouse Flowers i The Broad Majestic Shannon är strålande.
Annars ojämne Damien Dempsey triumferar i en mäktig och gripande Sally MacLennane, liksom den darrige MacGowan-polaren Tom Creagh i troubles-sången Paddy Public Enemy #1. Till och med U2 har i Yeah, Yeah, Yeah, Yeah, Yeah en påfallande spelglädje vars like inte hörts från dem på 45 år.
Från utanför Irlands gränser ansluter David Gray, som med dragspel och gitarr i en slarvig inspelning från puben överraskar genom att faktiskt fånga skitigheten i uteliggar-London i The Old Main Drag. Lisa Moorish skramlar respektlöst i Rain Street tillsammans med bandet Another Day (där för övrigt hennes son tillsammans med Pete Doherty ingår), medan Johnny Mac & The Faithful visar att skottar kan partaja som irländare i Fiesta. Mest långväga är japanska (!) Pinch of Snuff, som låter som The Dubliners fjärran arvtagare i sin snabba tradtolkning av Donegal Express.
Med tre vinylskivor är det här en stor investering, men den är värd sin vikt i guld. För tre år efter hans död är Shane MacGowans sånger lika levande, engagerande och medryckande i sin autenticitet och sitt ös som när de skrevs, och bland hyllningsalbum är 20th Century Paddy med sitt fingertoppskänsliga urval en pärla och ett föredöme.
