Den här duon har inte funnits så länge, men Twisted Teens är sjukt produktiva. I januari släppte de sitt gröna album, mitt i sommaren sitt blåa, och efter den amerikanska pressens lyriska uppmärksammanden hamnade de snabbt på Sub Pop som nu släpper deras tredje album för året, i burgundyröd färgton.
Med en bakgrund som oduglig anarkofolkmusiker spelade Caspian in elektriska demos – minst en om dagen – hemma i lägenheten i New Orleans, och varje dag ropade han in sin pedal steel-spelande granne RJ ”The Razor” från lägenheten intill för att jamma.
Exakt samma förutsättning rådde här, och ljudmässigt är deras hemmagjorda indierock så slarvig och slamrig att till och med lofi-begreppet känns för lyxigt, med skorrande gitarr och mjuk pedal steel dominerande i deras hemmainspelade ljudgytter. Men deras desperat intensiva rocklåtar med rötter hos såväl The Stanley Brothers som Rocket from the Crypt och The Dirtbombs är desto mer skinande och orättvist ofta knäckande bra.
Neurotiska Look in the Mirror är en av många omedelbara pärlor, och When We First Met med smärtsamma minnen av lyckligare tider är en dänga av odödlig kvalitet. Att Caspian ofta låter som en fattigmans-Julian Casablancas – jo, det innebär givetvis en bättre variant – gör inte saken sämre.
Om Twisted Teens bara skyndar sig lite, lite ytterligare hinner de med ytterligare ett album innan årsskiftet, och jag slår vad om att det kommer att vara lika bra!
