Det är inte bara i Sverige som Los Bitchos med attityd och psykedeliskt elektrisk rytmfest har blivit publikfavoriter. Mixat med material med mellanösternprägel som i El Pençe här eller med turkiskt psychdriv som i Walk In Salem med suggestiv gitarr har de byggt en egen entitet där referenserna är tydligt spårbara trots att de alltid blandas med varandra. Det finns hypersnygg groove i botten av allt det trion med sina rötter i västra Australien, i Sverige och i södra London gör, som den sjukt svängiga Forest eller Cross med sin eleganta västafrikanska gitarrfigur.
När de för sitt tredje album faller till föga och bjuder in en rad gästvokalister i sin hittills instrumentala musik skulle det kunna uppfattas som en anpassning till rådande konventioner, men Los Bitchos tänker inte bjuda på så enkla publikflörtar. I El Pençe hörs Kit Sebastian sjunga på turkiska, och i Holding Cell sjunger Ambrose Kenny-Smith från turnékamraterna King Gizz, men vokaldelen tillåts inte ta över.
Fortfarande är det de instrumentala äventyrligheterna där små melodier av orientalisk karaktär slingrar sig runt de suggestiva rytmerna som är centrala, och avsikten att låta rösterna bli kompletterande instrument fullföljs konsekvent. Det viktiga är inte vad man sjunger utan hur man sjunger det, fritolkar de Elizabeth Fraser från Cocteau Twins, och Conexiones släpper in hela det New York-baserade peruanskinspirerade sexmannabandet Chicha Libre för att förstärka cumbiasvänget. Inte ens när man som i Hang Up (Pt 2) har tillgång till rösterna från både Black Pumas Adrian Quesada och den underskattade sudanesisk-amerikanska Sinkane tar rösterna över, utan bidrar istället till att göra skivan till Los Bitchos hittills svängigaste och bästa.
