Jess Kerber är som den där eleven som är så förbannat duktig att läraren innerst inne retar sig på henne, bakom det uppmuntrande leendet. The World Is Dark, but I Want It to Be Funny är oklanderlig – så fin så fin, så snäll så snäll, men också sövande tråkig.
Kerber sjunger om vänskap i My Very Best Friend, om uppväxtens sydstatsmedelklassliv i Louisiana Song och om en smärtsam relation i A Size 2 Big 4 U. Hon låter mer eller mindre perfekt som luftigt lättlyssnad pop-folksångerska, gitarrplockar fram sina melodier sprött och delikat, och Neil Young-pianot i titelspåret är fint. Att Jess Kerber är skicklig och musikalisk är lätt att konstatera, och hon verkar i en kraftigt överbefolkad genre där det är svårt att tränga sig fram utan någon vidare originalitet. Där är hon för duktig för sitt eget bästa, och slätstrukenheten breder ut sig som en duk i mormors finrum.
Flitig läxläsning och hårt skolarbete i all ära, men för att inte passera obemärkt förbi hade det behövts några smutsiga och gapiga timmar i rökrutan och lite upproriskt skolkande.
