Basia Bulats debut för ett par år sedan fick oss att för en gångs skull plocka fram Joni Mitchell-referenserna, och här kommer de igen. Det handlar på intet sätt om deras gemensamma ursprungsland Kanada, utan enbart om flyhäntheten i handlaget med folktraditionen, som hos såväl den ena som den andra känns helt självklar och samtida. Eller om det är i vigheten i instrumentering och arrangemang som är deras gemensamma nämnare, när allt kommer omkring? Eller om det mer är omedelbarheten i sånger som Go On, med pådrivande och autentiska Arcade Fire-trummor? Eller om det handlar om kraften och renheten i deras (i övrigt inte särskilt lika) röster? Eller alltihop?
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
