”Hi, it’s been a while since we saw you last”, hälsar K.P. Kendall i ett av de mellanspel där han talar direkt med Girl Troubles lyssnare. Det har han rätt i. 23 år närmare bestämt, så lång tid har passerat sedan deras förra album, men musikaliskt är allt som vanligt sedan Girl Trouble fråm Tacoma, Washington, i början av 1980-talet började bygga sitt anseende i garagerockens kretsar – ”Girl Trouble once opened for The Sonics. Nirvana once opened for Girl Trouble” skryter de i pressmaterialet.
Under bortavaron har de fortsatt att skriva och spela in låtar, somt i studio och annat i vardagsrummet, och när nu Girl Trouble samlar ihop ett urval av de inspelningarna är det tydligt att deras estetik innebär att teknisk kvalitet inte gör någon större skillnad för resultatet.
Det är konsekvent intensivt drivande och skramlar rått och stökigt, men inte utan luftighet i soundet. Mellan botten av ihärdig hihat och buzz-bas och överbyggnaden av ibland The Sonics- och ibland Poison Ivy-gitarr och K.P. Kendalls djupa vokalstämma finns lika mycket rymd som hos The Cramps.
”You’re not invited to my birthday”, gormar han med illa dold bitterhet över intensivt ös och en melodistark Taxman-basslinga i Only Kind You Keep, och You Don’t Mean It är en annan särskilt stökig pärla med skitig Downliner Sects-karaktär. För även om de kallar studioinspelningarna ”polerade” är det ett relativt begrepp, det som här har en glänsande lyster är knappast soundet utan snarare lack, läder och krom, och den ständigt närvarande glimten i ögat.
