Bill Laswell i Material, såklart. Jah Wobble, givetvis, såväl i tidiga Public Image Ltd, i senare Holger Czukay-samarbeten eller på egen hand. Hittills har de varit de enda som har kunnat mana fram den här sortens monotona och extremt suggestiva dubkrautfunk. Tills nu. För med basisten zeitblom som ankare klampar Berlintrion Automat rätt in i samma genre, och de gör det med ett mästerverk där de dessutom integrerar väsentliga beståndsdelar från sin hemstads elektroniska avantgarde.
Medlemmarna kommer dels just ur den scenen och dels med erfarenheter från Einstürzende Neubauten, och här får de dessutom röstassistans av Genesis P-Orridge, Lydia Lunch och Blixa Bargeld. Men trots att de två sistnämnda är i högform är det likväl skivans fyra instrumentala låtar THF, SXF, TXF och GWW – en var om Berlins fyra flygplatser – som är den tyngsta upplevelsen på ett nära nog perfekt album.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
