Precis som Love Antell tillhör jag den grupp popnördar och revolutionsromantiker som hyllar The Clashs London Calling och singlarna däromkring som den heliga graalen. Därför har jag väldigt kul när jag första gången lyssnar igenom Florence Valentins comeback-album, flera år efter att debutalbumet sjönk som en självgod sten. I sin tillbedjan av klassikerna har Florence Valentin konstruerat ett kombinerat Clash-hyllande försvenskningspussel som är en avsevärt roligare tunnelbaneförströelse än korsord eller sudoku.
Få se nu. Titelspåret. Bankrobber är uppenbarligen grunden, även om texttemat kommer från The Card Cheat. Men se där, ett litet textcitat från Jimmy Jazz och ett litet blåsstick ur Rudie Can’t Fail, och oj och hoppsan om de inte lyckats smyga in en liten bonusblinkning till Docent Död dessutom. Senare hör vi försvenskningar av Wrong ’Em Boyo och Revolution Rock, med instuckna detaljer från till exempel The Guns of Brixton. Och så vidare. The Jam, Motown och givetvis Ebba Grön dyker också upp i mindre roller, liksom en genomgående Håkan Hellström-frasering som med stockholmsdialekten stundtals slår över i oavsiktlig Magnus Uggla.
När Florence Valentin dessutom genomför sina lekar med både gott humör och hantverksskicklighet kan man nästan ha överseende både med bristen på dynamik, så olikt förebilderna, och med de övertydliga utanförskapsklichéer (Snuten/inkasso/Af-soc-systemet) som Florence Valentin koketterar med, för att istället fnissa initierat hela resan med gröna linjen innan det är dags att kliva av.
På hemresan är deras punkpussel inte alls lika kul. Referenserna, det energiska blåset och de käcka läktarrefrängerna i all ära, men liksom ett korsord är Pokerkväll i Vårby Gård förbrukad när den är löst. Åtminstone för den som träffat på originalen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
