Du vet att du inte kommer att erbjudas en bekväm åktur om en skiva inleds med två minuters ”prolog”. Följs den sedan av spår med titlar som Content Was Always My Favorite Colour och The Protagonist Suddenly Realizes What He Must Do in the Middle of Downtown Traffic och avslutas med en – just det – ”epilog” behövs inte ens information om att varje låt rymmer minst två taktbyten, avancerade Piff-och-Puff-vokalstämmor och flippriga ljudexperiment. Du fattar ändå att det rör sig om intellektuella och oerhört seriösa konststudenter som aldrig skulle komma på tanken att fnissa åt sina egna pretentioner.
Men eftersom The Most Serene Republic kommer från Torontos förorter och har täta kontakter med Broken Social Scene anar man att det ändå finns skäl att lyssna. Och bakom krimskramset går det mycket riktigt att hitta hela klasar av smarta men omogna melodi-kart, som hade kunnat bli riktigt aptitliga om de fått mogna något halvår till innan de skördats och förpackats.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
