Efter 45 år (!) har det till slut blivit dags för Al Jourgensen att packa ner Ministry i källarförrådet, lite besviken för att allt det bandet startade för att revoltera mot i lika hög grad eller högre fortfarande finns kvar för kommande generationer att revoltera mot.
Men han tänker inte lämna scenen tystlåtet. På bandets 17 album (och det tredje i rad som annonseras som deras sista) är Ministry brutalt rättframma i sin kritik mot USA sittande administration, med sin karaktäristiska kombination av stenhårda metalriff, elektroniska ljudväggar, mäktigt industrimangel, musikaliska Killing Joke-referenser och lika delar marsch- och nästan dansrytmer.
Redan i inledande Crickets slår de fast det personliga ansvaret – ”There’s no one to blame but yourself if dictatorship takes hold” – och uppmanar sina lyssnare att gå och rösta. ”Fascists are in the process of taking over the government, the military, our schools and our everyday life”, konstaterar bandet med samplade citat i Voices of Hate, där budskapet till USA fascister är glasklart. ”F. U. C. K. O. F. F.”
De driver hårt med Trumps AI-porträtt i videon till den trots tyskspråkiga textrader som ”Er ist ein Schwein” mycket explicita We Hate, och samma tema är plågsamt tydligt i Grifter och i hypersnabba Clown Car, och i Burned Out hinner de nämna Epstein, ICE (”execution”), Gaza, Sudan och Venezuela.
För att sy ihop bandets karriär återvänder Paul Barker till bandet, men de tvingades konstatera att efter ett kvartssekel isär hade de kommit så långt ifrån varandra att kompromissandet bara räckte till en låt. Deras gemensamma We’re Still Here är enda tillfället där tempot sänks och där det finns utrymme för nyanser istället för bara urladdningar, och den fungerar som en fin slutpunkt för både albumet och karriären.
Även om mycket i deras sound följer en konsekvent linje från hela deras karriär är Ministry på sitt allra sista varv en helt annan farkost än säg på Psalm 69. Det här är farbröder som likt Alice Cooper har hittat sitt chockerande uttryck och håller fast vid det trots att det inte längre skrämmer. Den livsfarliga utstrålning som Ministry brukade förmedla är numera mest poser på en plattform, men till skillnad från Alice Cooper använder de sin plattform till att ringa så högt de någonsin kan i den politiska alarmklockan. Det är fint och hedervärt, och faktiskt fortfarande ganska medryckande.
