En vän sa en gång, om livet i allmänhet, att tråkigt är inte samma sak som dåligt. Frasen gör sig påmind under lyssningen av Moonica Macs tredje album Blau Hajmel.
Mac har haft några omtumlande år sedan det senaste albumet, Part Two, släpptes 2022. Ett uppbrott, en bror som gick bort i cancer, en ny roll som mamma och en flytt från Södermalm tillbaka till hembygden och de djupa skogarna på landet i Dalarna. Blau Hajmel hade kunnat vara ett vykort från den resan, men är snarare ett målfoto – puh, slappna av, andas ut, vi är framme. Vi är i nuet.
Att vara i nuet är eftersträvansvärt, det vet alla som levt med ett lockande och pockande sociala medier-flöde i bakfickan under de senaste 15 åren. Men att befinna sig i nuet kan också bli väl stillsamt, speciellt om man bor på landet i Dalarna och är föräldraledig.
Albumets första låt Liten och stor vaggar oss in i en mjuk och rytmisk lunk med betraktelser av blommor, ängar och en förundran över att som vuxen vara tillbaka på platsen man växte upp på. Fågelsång spelar oss ut och in i Annars då, som, ja, också är kvar på landet. Vi får följa med i småprat med grannar om att ”bilen startar ja, i minusgrader” och frågeställningar om det räcker med att finnas till – vilket det gör i nuet.
I Räkna lastbilar gör vi precis det, räknar lastbilar, tillsammans med morfar och baby. Det är ett vackert fotografi, ackompanjerat av en välproducerad och melodisk ljudbild från producentteamet tillika musikerna Hannes och Linus Hasselberg. Samtidigt är det svårt att komma ifrån känslan av att vi fallit in i Macs privata journalling-block, med återgivelser av dagens skeden, tankar och välsignelser. Bra att skriva ner? Säkert. Intressant för oss andra? Hm…
Först mot slutet bränner det till när vi får lämna vardagsbetraktelserna. Låns, albumets vackraste låt, berör med text om broderns bortgång och filosoferar fint över förlust och sorg med rader som ”Har du känt andetag från någon som väntat på sin sista dag?”. Mjuk klarinett från Anna Malmström spelar ut låten och bidrar till både vemod och tröst. Titelspåret Blau Hajmel avslutar albumet med acceptans och tillförsikt om att inte gå ensam in i framtiden.
Artistnamnet Moonica Mac kom till som ett sätt för Lisa Brolander att förklara sin musikaliska stil – en blandning mellan Monica Zetterlund och Fleetwood Mac. Om Macs första album, Stark & sårbar, 2019 var Monica och Part Two 2022 mer Fleetwood så är Blau Hajmel kanske helt enkelt Lisa. Rösten är ljusare och lättare, temat personligt men mindre sårigt.
Blau Hajmel är en hemkomst som tycks efterlängtad och det vill man självklart inte missunna Mac. Tråkigt är inte samma sak som dåligt, men ack… lite segt att lyssna på är det.
