Mauro Scocco befinner sig i en situation där han inte behöver göra ny musik vare sig för sin försörjning, för att kontrakt kräver det eller för att hålla sig aktuell i relation till sin publik. Han kan unna sig att göra vad han vill, att göra musik för sin egen skull, och att presentera den för en publik om han tycker att det finns kvalitativa anledningar att göra det.
Det finns det här, för efter snart 50 år som artist är det svårt att komma på svenska låtskrivare, sångare eller musiker som kan kombinera inspiration och ett unikt uttryck med en så gedigen hantverksskicklighet. Så trots att han inte behövt vara någon alls till lags har den knappa halvtimme av musik som albumet bjuder på samma standard som allt Mauro Scocco gjort under åren, och med sådana radiohits som det alltid inneburit.
Livet kom emellan är ett utmärkt exempel på det. En vemodig kärleksreflektion om en relation som aldrig nådde sin potential, med Tove Levins röst intill Mauro Scoccos och med ett fint sorgesamt munspel och ett stort orkestralt arrangemang där bakom, har de melodimässiga kvaliteterna att vara en sen Ratata-singel. Med den skillnaden att Mauro Scocco med ytterligare årtionden av livserfarenheter nu på ett helt annat sätt bottnar i texten än i till exempel Så länge vi har varann.
Du behöver inte springa längre är ett farväl till mamma på hennes dödsbädd, och genom att undvika de mest sentimentala stämningarna både musikaliskt och lyriskt blir den gripande och varm, särskilt för den som likt undertecknad känner igen sig i situationen och i känslan, och kanske en aning överraskande privat.
Det är för övrigt en återkommande dimension på Livets rytm. Beskrivningarna av tillvaron på Södermalm i början av 1980-talet för den unge Scocco som just flyttat hemifrån i nyckellåten Skånegatan är proppfulla av autentiska situationer, sammanhang och miljöer, och att i förbifarten nämna Mink DeVille på Ritz ger många pluspoäng hos den här skribenten. Vill man dra större växlar på den lilla detaljen finns det måhända drag av Willy DeVille i både melodi och Mauro Scoccos frasering i klingande Allt just nu, men det ligger sannolikt mer i den här betraktarens associationsbanor än i Scoccos.
Det anekdotiskt självbiografiska är för övrigt ett drag som går igen hos musiker som inte har så mycket kvar att bevisa för någon, utan kan tillåta sig att bli försiktigt nostalgiska i sina återblickar på livet. Thåström gjorde det med samma strösslande av detaljer och ledtrådar på Skebokvarnsv. 209, och liksom Thåström där gjorde i The Haters beskrivning av sina första musikaliska steg sjunger Mauro Scocco i Jag kan höra musiken om de första bandförsöken i en replokal i Näckrosens tunnelbana. Det gör Mauro Scocco med samma omedelbara soulpopkvaliteter som i sina största hits, och med udda samplade steelgitarrtoner och ett spretande namndroppande av Spandau Ballet, The Clash och Marvin Gaye som extra gimmick.
En lågmäld tolkning av Olle Adolphsons Trubbel känns som en inkastad eftertanke, och är just det, så sent adderad att de vinylskivor som först pressades saknade låten och därför fick kasseras. Från soundtracket till tv-serien Svärtan har Trubbel svårt att passa in i Mauro Scoccos personliga berättelse, så utmärkt den är. Den hade kommit bättre till sin rätt som en fristående singel, och även om Livets rytm då snarare hade klassificerats som ett minialbum hade fokus och helhet varit ett snäpp skarpare.
Men som sagt, Mauro Scocco har inte gjort Livets rytm för dig eller för mig utan för sig själv, och då är sådana randanmärkningar inget att bry sig särskilt mycket om.
