Michael Kiwanuka behöver våra tankar och böner. Trots sin unga ålder har han drabbats av en fruktansvärd stroke som länge gjorde honom beroende av en maskin för att ens kunna andas. I dag har han kommit såpass långt i sin rehabilitering att han åter kan andas och tala själv, men att få komma hem är fortfarande avlägset. Hur återställd denna enastående musiker kan bli står skrivet i stjärnorna, men låt oss hoppas att Fudge inte blir hans sista skiva.
Skulle så ändå bli fallet är det åtminstone en minimal tröst att Fudge är det absolut bästa Michael Kiwanuka har gjort. I sin egen lilla studio, med ett mixerbord köpt för pengarna från Mercury-priset han tilldelades 2020, trängde Kiwanuka och hans musiker ihop sig samtidigt som det mer traditionellt producerade albumet Small Changes fortfarande var under arbete.
Hans stroke sköt upp releasen, men när vi äntligen för höra Fudge är den en total triumf. Kiwanukas introspektiva och vackra musik blandar soul med folk och rock, svart med vitt, Marvin Gaye och Curtis Mayfield med Beatles och Pink Floyd, och USA med England. Över bandets lösa och spontana studiogrunder har samarbetspartnern Rosie Danvers skrivit enastående stråkarrangemang. Blandningen av vad som nästan kan kallas DIY-estetik/lo-fi och enastående musikalisk virtuositet och professionalism skapar ett album som både är litet och intimt, och galaktiskt stort på samma gång.
Det finns en svit på Fudge som går från Nick Drake-vackra Across The Sky, via Stars med sin Beatles/Bowie-harmonik och den sortens elgitarr som Eric Clapton spelar på While My Guitar Gently Weeps. Vidare över You Send Me Flying och dess mikromoduleringar i tonhöjd som påminner om John Lennons Julia med tillägg av overkligt eleganta stråkar, till Move In My Direction där Michael Kiwanuka skriver med den vackra ödsligheten och virveltrumman lånad från David Bowies A Space Oddity. Floden av skönhet mynnar ut i Steve’s Paradise som Pink Floyd hade kunnat spela i Pompeji — då är musiken starkare än något annat som getts ut på skiva i år. Att inledningen av Fudge är något mer ordinär retro-soul innan den verkligen kommer igång med sju minuter långa Love In My Heart är lätt att bortse från när man vet vad som väntar runt hörnet.
Vemodet är liksom bruset från rullbandaren en ständig följeslagare på Fudge, och när Michael Kiwanuka i Sing ber om ett mirakel är det desto mer drabbande när man vet vilket ohyggligt öde som drabbat honom mitt under en period i livet som borde fått vara hans mest triumfatoriska. Med fru och två små barn, så mycket skönhet att skänka världen och så mycket liv framför sig är ett mirakulöst tillfrisknande för Michael Kiwanuka något vi som mänsklighet måste kräva av vår Gud, oavsett vilket namn vi kallar honom vid.
