Man tyckte att de var ett gäng riktiga översittare, hardcorekidsen hemma i Trollhättan. Solidariska med minkar och mördarsniglar men extremt exkluderande mot alla som inte tillhörde den egna gruppen, med dess identitetspolitiska dogmer och Mesa Boogie-förstärkare. Refused ansågs briljanta, men för undertecknad som älskade klassisk 70-talshårdrock och avskydde 90-talets aggrometal kändes det oroväckande att se hur ofta The Shape of Punk to Comesamsades med album från Limp Bizkit, Slipknot, Korn, Rage Against the Machine och, ve och fasa, Kid Rock i kompisars cd-ställ.
Nåja, det där är historia nu, och historia är även Refused. Dennis Lyxén har sedan 2018 supergruppen Fake Names ihop med ett gäng amerikanska veteraner från den mer popiga delen av den amerikanska punkscenen. Gitarristen Brian Baker har varit medlem i Bad Religion sedan 1994 och Fake Names påminner rätt mycket om dem. Det är mycket melodiskt, bra ställ på trummor och bas och fläskiga gitarrer, men inte särskilt hårt eller tungt. Gitarrerna är den stora behållningen på Punk Ruins. Låtarna är rakt igenom arenarockiga, men gitarrerna hittar tillräckligt ofta oväntade ackord och harmonier, vilket verkligen behövs för att inte musiken ska bli alltför jämntjock. Powerpopen som skiner igenom på många ställen är också välkommen.
Två saker förvånar med Fake Names. Det första är att de efter tre album inte verkar vara särskilt stora, vilket man hade väntat sig med tanke på lineupen och släppen på det klassiska bolaget Epitaph, som är experter på genren. Det andra är hur pass svengelsk Dennis Lyxén är när han numera sjunger mer än skriker. Uttalet är kraftigt färgat av svenskan och texterna är inte särskilt vassa. Han låter som en svensk som ska sjunga tufft amerikanskt utan att lyckas, och där andra recensenter har hävdat att det just är sånginsatserna som lyfter Fake Names över mängden är den här recensentens upplevelse precis den motsatta.
Punk Ruins är ett helt okej album från veteraner som kan sitt hantverk. Ett skönt häng med ett skönt gäng får man förmoda, och musiken låter precis så. Den tänder definitivt inte elden i bröstet på dig, men lekfullheten med vilken Fake Names tar sig an en ganska sliten genre gör att de ändå har sina poänger.
