”Definitionen av galenskap är att göra samma sak en gång till och förvänta sig ett annat resultat”, deklarerar Pelle redan i inledningen av The Hives fjärde album, och under första tredjedelen av skivan verkar de så urbota korkade att de självsäkert vräker på med samma maniskt riffande svartvita garagepop som vanligt, bara ännu kaxigare, ännu smartare och ännu roligare. Den sortens dumhet hade kunnat ta The Hives hela vägen till världsherravälde.
Men sedan tänker de till. Ihop med en drös namnproducenter börjar de fåna sig med OutKast-disco, dalapunk, Devo-wannabe-trams och familjen Addams-nonsens, och även om de därmed klarar sig från tvångsvården så gör det färggranna genre- och studio-hoppandet paradoxalt nog att The Black and White Album är en skiva som känns – och det trodde vi aldrig vi skulle behöva säga om The Hives – långtråkig.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
