Ungdom är en tillfällig tillgång, och talang är inget annat än potential. Efter mer än tio år av närmast maniskt genrehoppande har andra tagit över underbarnsetiketten, och det är dags för talangen Conor Oberst att leverera.
Därför har han spridit den digitala askan för vinden och satt sig tillrätta bredvid Hank Williams i traditionalismens och visans baksäte, där slide, Hammond och fiol bara behöver konkurrera med stråksektioner och flickkörer.
Varför ska man då välja Bright Eyes framför alla andra flanellskjortor och helskägg? Dels för Conor Obersts obstinata och inte helt tonsäkra röst, utmärkt även för storslagna nationella epos och innerliga kärleksballader. Dels för sångerna, alltid så påfallande attraktiva att man omedelbart blir upp över öronen kär i dem, och samtidigt så långsiktigt förtroendeingivande att man vill tillbringa resten av livet med dem.
Det räcker väl som orsak?
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
