Med ett bandnamn och pressbilder som leder googlande i obehagliga riktningar har den här Manhattan-kvartetten gjort sexfokuserad konceptkonst på skiva sedan de enligt egen uppgift möttes på en sexchat för fem år sedan.
Det har hela tiden varit sensationalistiskt och utstuderat provocerande, och lika fantastiskt underhållande som de mest absurda tabloidrubriker man kan föreställa sig. Musikaliskt har bandet på egen hand återupprättat det tidiga 1980-talets mutant disco-genre, den där då Manhattans postpunkiga och jazzimpregnerade no wave-scen började lägga stiffa dansrytmer i botten av sitt spretiga oväsen. Hos Cumgirl8 är den mer synthig än hos föregångarna, och de hänvisar lika muntert till Chris & Cosey som till Tom Tom Club och lika sexuellt explicita Peaches.
Debutalbumet definierar de själva som en utopiskt feberyrande från Greta Thunberg, med låtar som med mer anarkistisk utlevelse än seriositet behandlar cyberfeminism, sexting som moderna kärleksbrev och stenhårda ekoaktivistiska analyser. Deras aktivism är radikal i sin samtids USA, med bland annat abortpiller till försäljning pop deras merch-bord, och eftersom det där med baklängesbudskap kan leda till rättsprocesser är det självklart att de slänger in ett sånt också i inledningen av uti.
Det finns inga pauser eller återhämtningsstunder på The 8th Cumming, och det är skivans och deras konceptkonsts svaghet. Kanske hade fortsatta EP-släpp varit att föredra, för även om deras intensiva sällskap är hyperspännande krävs rejält med stamina för att orka ett helt album i streck.
