I sin studio har Trentemøller gjort en skiva som drar i två riktningar som vid första anblicken verkar disparata och svårförenliga. Å ena sidan var ambitionen att behålla det råa och spontana, med skav och skavanker, och låta musiken vara stökig och opolerad. Å andra sidan är hans självbetitlade åttonde album ett ambitiöst helhetsprojekt med en sammanhängande historia från början till slut, med påfallande influenser från tyngre postpunk och shoegaze, och för första gången i hans katalog med sång på varje spår från en lång rad handplockade vokalister.
”The noisy got noisier, the dreamy got dreamier, the melodic got even more melodic” sammanfattar den danske producenten sin process, och överallt finns blinkningar till MBV, Ride och The Telescopes.
Your Love Walks Alone lyckas förena Blue Monday med Jesus & Mary Chain, mycket tack vare Sune Rose Wagner från The Raveonettes, och mest kraftfull är Coyote med Emma Acs sång över tjocka lager av dova rytmer, överstyrda gitarrer och intensiva synthar.
Terrified är sprödare och popigare, med Trentemøllers elektroniska botten lika betydande som det drömska utanpåverket och sång av Jonas Bjerre från danska Mew. På motsvarande sätt bygger Visceral både drömska arrangemang och popig refräng på dov postpunkgrund, och med fullt av detaljer från Sakuras sång via sugande ekon till industrinoise är det dynamiskt och spännande.
Med wobbling synth, New Order-bas och Anikas pratsång är Johnny Boy skivans bästa låt med sitt balanserande mellan Gary Numan och Flying Lizards. Andra röster här kommer från nya shoegazeföreträdare som Midwife och från duon Tan Cologne från New Mexico. Allihop har bidragit på distans, men Trentemøller har med rösterna som extra instrument snickrat ihop ett album som är lika sammanhängande som dynamiskt. I bakhuvet är det dessutom konstruerat för att funka live, och med den här musiken kan Trentemøller vara en av vårens oumbärliga konsertupplevelser.