Joakim Rosenlunds projekt Leonard Blue är hans sätt att bearbeta förlusten av sin mor, och tar med lyssnaren från att hon får sitt cancerbesked i Someplace Reel och vidare i hans process. Requiescat in Pace är en djupt sorgsen begravningspsalm framförd på kyrkoorgel, och sedan följer vi hans sorgefaser i hans bearbetning och hans samtal med hennes minne.
Titelspåret sjunger han direkt till sin mor, precis som flera andra sånger på skivan. Han konstaterar att hon gick bort alldeles för fort, och lika mycket som han gläds över att han höll hennes hand i dödsögonblicket klandrar han sig för att inte ha gjort tillräckligt för henne innan dess. Om du inte blir starkt berörd av en sång som den är du gjord av metall.
Särskilt som Joakim Rosenlunds röst har ett omfång och en känsla som påminner om Nick Drake, Ásgeir och när han klättrar som högst i sitt omfång till och med om Jeff Buckley. Alla de referenserna förstärks av de fingertoppskänsligt känslosamma arrangemangen för en blå gitarr, ibland mot en bakgrund av stråkar eller med drömsk elektronik när han talar vidare med sin mor i Mama, övertygad om att de kommer att ses igen.
I The Colors of Your Eyes har några år passerat, och sorgen är inte längre en tung svart sten i bröstet utan en varm kvardröjande känsla av saknad och kärlek. Den är en enklare demo som bryter av mot det balanserade varma akustiska soundet, för även om känslan är mer trösterik är den fortfarande bräcklig. I avslutande Hello konstaterar Joakim Rosenlund att han fortfarande känner sig så ensam kvar i att hantera livet. Samtidigt exploderar musiken för första och enda gången på skivan i ett kraftfullt rockcrescendo som fångar ambivalensen och känsloväxlingarna.
Ett introspektivt verk sprunget ur ett eget trauma riskerar förstås att bli för privat. Men för den som likt den här skribenten delar hans erfarenheter av förlust blir upplevelsen av The Way It Goes personlig och väldigt, väldigt stark.