Behöver U2 släppa ny musik för att sälja ut arenor jorden runt i all evighet? Svaret är naturligtvis nej. De kan leva på gamla meriter tills axlar och armbågar på Larry Mullen Jr inte orkar trumma mer, eller tills AI-centraler har sugit upp all elektricitet som The Edge behöver till sina delaypedaler.
Men Carnaval De Luz är faktiskt inte fullt så trist som man hade väntat sig på förhand, utan är en klart godkänd rockskiva. La Reina, Street Of Dreams och Glorify med sitt akustiska anslag är alla finfina låtar.
Glädjande nog är albumets verkliga höjdpunkt avslutande Torn, som sägs vara Dolly Partons sista inspelning. Hennes röst är fullkomligt underbar, med ålderns patina och livserfarenhet bakom varje fras. Bono har ju också en fantastisk röst när han är riktigt inspirerad och har något vettigt att sjunga, och han matchar Dolly i Torn, som är en pärla i U2:s låtkatalog. Det är bara för sorgligt att vi aldrig kommer att få höra Dolly och Bono sjunga den tillsammans på en scen.
Resten av Carnaval De Luz blandar godkänd utfyllnad som Can’t Stop Us Now och If The World Is At War We Better Not Be med låtar som man aldrig vill höra igen. Superficiality, Silencio, The Mirror Maker (Rosalía) och Go! (Carnaval De Luz) borde U2 ha kastat i soptunnan. Vi får väl se om något material från Carnaval De Luz pliktskyldigt kläms in mellan superhitsen under U2:s tre Stockholmskvällar på Stordalensnarcissismen Arena i vår. Att tänkbara kandidater ens existerar på ett U2-album från 2026 får ändå ses som en liten triumf för bandet.
