Hur hipp var inte Jimi Tenor i slutet på 1990-talet? Med sitt Andy Warholska utseende, sin retrofuturism och sin fingertoppskänsla för vilka sound som var smartast var han coolast bland klasskamrater som Stereolab, Money Mark och Cornelius, men egentligen var han mycket mer intresserad av att utforska ljudvärldar än av att synas i VIP-sammanhang.
Det betyder att han obekymrat om status tagit steg i synnerligen ickehippa riktningar åt allehanda håll, med stora polska symfoniorkestrar och autistiskt detaljutforskande, och den där statusen sjönk lika snabbt som den stigit åtminstone utanför de mest initierade kretsarna. Härom året turnerade han med ett ganska publiktillvänt Jimi Tenor Band som refererade till Fela Kuti och Sun Ra för sin jazz, psych och afropop, men nu är han tillbaka i sitt eget pulande och laborerande igen.
Utgångspunkten den här gången är programmerade rytmer i uråldriga trummaskiner, och lika ofta som det leder till rena elektroniska experiment använder Jimi Tenor dessa rytmer för att ta honom i riktning mot olika faser i hans musikaliska katalog.
Acid Rainbow med en uppsättning samplade ljud och antika synthar hade inte skämts för sig hos The Residents och deras Cryptic Corp. Dawn in the Milky Way är ett rent ljudexperiment, och även Nekropolitan leker med banala elektroniska ljud. I Wormhole Mystic är vi i en arkadspelshall på sjunde våningen i Tokyos Electric City.
Seeburg Prayer är snyggt svängig newyorksk no wave i den jazzigare variant som till exempel John Lurie och Anton Fier utvecklade, och elektroniska Rocking Downtown är en vänligare Suicide-parafras som får Jimi Tenor att utbrista att ”I’m living my dream”.
Det innebär också snygg tillbakalutad easylistening med cool fusiongroove bakom tvärflöjtssolo och falsettsoulsång, rent insmickrande smart redan i inledande 100 Percent Yours, och Chasing the Inevitable lånar på samma sätt sin estetik från slickad tidig 70-talssoul precis som på Warp-tiden före millenieskiftet.
Allra snyggast är det när han prövar ethio-jazz med pentatoniska skalor över sina programmerade rytmloopar i Ready to Take Off!, och kanske är det dags att sortera in honom i hipstereliten igen så här 30 år senare. Inte för att Jimi Tenor bryr sig om sådana ytligheter, han är upptagen av nya musikaliska laborationer.
