För bara några veckor sedan fick vi ett mycket fint hyllningsalbum till The Felice Brothers, där artister som Bright Eyes, Hiss Golden Messenger och Phoebe Bridgers tolkade välvalda stycken ur bandets katalog. Frågan är om inte nio av de tjugosex artister som medverkade på den hyllningen snart får kliva in i studion igen för att hylla de låtarna på Homeworld Blue.
James Felice har nämligen släppt lös ett alldeles ypperligt soloalbum, efter att ha arbetat med det i flera år. Från en ödmjuk början i en liten hemstudio byggd under covidpandemins lockdown, till den riktiga inspelningen som Bright Eyes-medlemmen Nate Walcott producerat med den äran. Den färdiga produktionen låter som självaste Randy Newman. En stor och grann flygel omgiven av en full orkester, det vill säga stråkar, blås, trummor och slagverk, dragspel och annat smått och gott, med sanslöst genomarbetade partitur på notställen. Även harmoniken påminner tydligt om mästaren Mozart, förlåt Newman menar jag, det är så lätt att blanda ihop genier, och sämre inspiration kan man definitivt ha.
James Felice skriver tydligt och empatiskt om livet, och sångmässigt är han såklart betydligt skäggigare än Randy Newman, mer John Prine och Woodstock-Dylan än Newman under palmernas skugga i Los Angeles. Han är inte lika humoristisk som förebilden, men ordflödet i titelspåret Homeworld Blue, stillheten i Past the Agway, frasvändningarna och crescendot i Action USA är så mycket Newman att filmbolaget Pixar omedelbart borde kontraktera James Felice för Cars 7, Toy Story 14 och andra omistliga uppföljare. Blockbustern Homeworld Blue förtjänar lika många uppföljare, och gärna så snart som möjligt.