En central orsak till att Willy Vlautin utöver sin musikaliska gärning också behöver räknas in bland USA:s viktigaste skönlitterära författare är att han aldrig tillåter sig att skildra en person endimensionellt. Oberoende av vem han berättar om och oberoende av om det är i en sångtext – tidigare med Richmond Fontaine och numera med The Delines – eller i en roman möter vi alltid en flerdimensionell och komplex karaktär, ibland lättare att sympatisera med och ibland svårare.
I The Set Ups miniporträtt av enskilda trasiga personligheter som är offer för Amerikas opiat-epidemi finns värme och karaktär, och de där skugggestalterna i trasiga tält på trottoarerna i amerikanska storstäder sätts i ett sammanhang och får en livshistoria. I hans sånger sjunger Amy Boone om människor som Dilaudid Diane, som en gång i tiden spelade klarinett och tyckte om fransk film, men som nu är ett vrak med maxat kreditkort och sina sista 73 dollar i fickan. Det är människor som mannen på gatan, Walking With His Sleeves Down av förklarliga skäl, och i The Reckless Life historien om Bonnie, en hopplös romantiker som rymde med Den Stora Kärleken när hon var 17, som blev lämnad till missbruket och som fortfarande tonåring nu ringer sin collegekamrat från sjuksängen för att berätta att hon är döende i lunginflammation, men som egentligen bara är ute efter att sno kompisens plånbok.
Det är en av skivans starkaste stunder också musikaliskt, med en varm intensitet i sitt långsamma retrosoul-groove med Cory Grays elpiano och känslig blåssektion. Samma känsla finns i den övergivnes vädjan Can You Get Me Out of Phoenix, en episk soulballad som gärna hade fått växa ut till motsvarande 19-minutersomfattning som Isaac Hayes tolkning av den där andra Phoenix-sången.
Även om The Meter Keeps Ticking har ett lite snabbare och kanske mer optimistiskt tempo är det egentligen bara i Keep the Shades Down som det finns någon sorts ödesmättad tröst, trots ett bedövande vemodigt trumpetsolo, när huvudpersonen försöker lugna sin man och ber honom komma och lägga sig igen, eftersom ”pacing don’t do anything”
Tillsammans med tre stämningsskapande och utsökta små instrumentala stycken ramas porträtten in av tre delar av The Set Up, ett kontinuerligt intensivt talat övertalningsförsök att genomföra den kuppen. Först i Part 1 med argument om hur Harold och Pearl brände ner ett hotell och kom undan med stålarna till ett nytt liv i Spanien, sedan i djupt funkiga Part 2 med en ännu mer otrolig historia om Never-Been-Busted-Brenda som kom undan med 120 grand och när inget annat verkar funka med enträget tjat i Part 3.
I kombinationen av Amy Boones intensivt själfulla röst och leverans, bandets varma soulkänslighet och Willy Vlautins musik hade The Delines varit ett unikum redan där. Men med den intensiva upplevelse som hans fingertoppskänsliga och djupt humanistiska lyrik dessutom bidrar med är det större ån så. Det här är Nobelprismusik.
