The Creem var förstås namnet på en kaxig och djupt inflytelserik musiktidning från Detroit under mitten av 1970-talet, med bland andra Lester Bangs i sina led, och det är just ur den eran som duon The Creem grundar sitt debutalbums hela karaktär.
Att Mike Stroud tillbringat de senaste decennierna i Ratatat och Nick Thorburn i Islands och Unicorns går möjligen att identifiera för kännare. Men tillsammans når de höjder som ingen av dem varit nära förr, genom sin förmåga att bottna i delikata ingredienser ur en svunnen tidsperiod, men faktiskt utan att för den skull bli en museal retro-akt.
Receptet för The Creems popsånger är hämtat ur The Sweets tidiga Chinn-Chapman-period, och deras torra orkestrala poparrangemang är ett utsökt hopkok av samma Top of The Pops-period, späckad med ELO-cellos och Strouds karaktäristiska tvilling-leadgitarrer likt ett popigt Thin Lizzy. Titelspåret är en stompig glamrockare som Roy Wood hade varit stolt över i Wizzard, medan Country Home är popdisco som den kunde låta 1978.
Rushing lägger sig ogenerat skavfötters med Lennon, och överlag får både popkänsla och oantastliga vokalharmonier oss att utan att rodna ta till Paul McCartney-referensen, i Hard to Pretend uppskruvade till avancerad Beach Boys-nivå.
Men samtidigt finns i deras framtoning en samtida dimension som skiljer dem från till exempel The Lemon Twigs. Pianodrivna Goodbye har kvaliteter nog för att funka som hit lika mycket idag som den hade funkat 1974, liksom tuffare Goldmine som inte bara har exemplarisk stämsång utan också en rejäl dos attityd. Never Hear the End of It lånar visserligen sitt intro från Roxy Musics Love Is The Drug, men fortsätter sedan med en mycket smaklig kombination av vocodersång och The Strokes-arrogans.
Så där håller det på med den ena gnistrande popädelstenen efter den andra, smart samtida och samtidigt bubbelgumslätt i sitt exemplariska historiska pophantverk. Det är ett rent nöje från början till slut.
