Likt en modelljärnvägsbyggare filar Christoffer Andersson på varje liten detalj till fulländning på The Rhythm of Mandolay, och som lyssnare kastas man mellan det ena häpnadsväckande mikromästerverket efter det andra.
Att hans sånger är utsökta popkonstruktioner i sig själva, alldeles oavsett arrangemang eller ljudmässigt finsnickeri, är egentligen förstås alldeles tillräckligt för jubel och hurrarop. Men tillsammans med producerande Charles Storm (Håkan Hellström, Hurula) har han under 20 år också prövat och omprövat ljud, instrument och arrangemang till dess att han hittat exakt det eftersökta, och det gör Eye Travels andra album till en fullständig sensation.
För egen del upptäckte jag Eye Travel först via den tidlösa singeln Holly härom månaden. I grunden har den en melodi så självklar ett den sannolikt var en USA-etta 1966 i ett parallellt universum, och att Eye Travels modiga jämförelse med The Zombies inte alls känns som överord. Att Holly är uppbyggd helt kring det udda instrumentet Omnichord gör upplevelsen ännu större, och då har vi inte ens nämnt Eye Travels dramatiska croonersång som en metamorfos av Marc Almond och Gene Pitney. Det är svårt att tänka att den skulle kunna överträffas överhuvudtaget, men Holly är bara början på Eye Travels geni.
Going Under till exempel bygger på en mustig Moogbas som grund och stiliga stråkar och flöjter i en orkestrerad och käck upptemposchlager som från sent 1960-tal, och lika dramatiskt är den vänliga vispopen i Beech Street. Bubbelgumslätta This Planet är spröd 60-talspop i samma anda och med en lika självklar melodi, precis som Birdsong.
Christoffer Anderssons röst har en särpräglad och synnerligen älskvärd vintagekaraktär, och den använder han också för att sjunga änglalika akustiska visor mitt emellan Cohen och Gainsbourg, som i Verona och Castle.
Till slut har den mäktigt dramatiska och känslosamma Pauline lika överväldigande kvaliteter som Holly, och med två sådana omtumlande mästarprov på en och samma skiva kan inget annat än högsta betyg komma ifråga.
