Som om inte omslagskonsten räckte för att förmedla Les Big Byrds friflygande kosmiskt proggressiva kärna hamrar de in det också i den sju minuter långa inledande Hökvind. I det finns en underfundig självironisk blinkning och dessutom en dimension av smart omedelbar hitkaraktär som kanske inte normalt står att finnas i den här sortens psychrock men väl i Jocke Åhlunds, Frans Johanssons, Nino Kellers och Christian Olssons kataloger från andra konstellationer, inte minst Teddybears och Caesars.
Artificial Sunlight har också kraftiga psykedeliska dimensioner inte minst i sin andhämtningsperiod mitt i, men det är samtidigt en ganska banal popmelodi i all sin stiliga enkelthet, och samma fenomen återkommer i 60-talspsychpopiga The Big Flood – skivans höjdpunkt – som kan vara en dystopi eller med det sprakande elgitarrsolot istället en hyllning till elekticiteten som slog ner som en blixt i musiken på Newport Folk Festival 1965.
Precis som de brukar gör Les Big Byrd sin egen kombo av kraut, garagepsych, progg och ursprungspunk, det sista i albumets instrumentala titelspår som låter som en Stooges-outtake från Funhouse, komplett med djup elektrisk kärlek till både Sun Ra och säkert John Coltrane. På andra ställen hämtar de mer från svenska jämförbara ekvivalenter som Träd, Gräs och Stenar eller ett avsevärt slarvigare Dungen, som i avslutande Beginners Lucks flummiga groove på svenska. Även Nån annan dag är vemodigt skränig och repetitiv rock på svenska, helt obekymrat om bandets stora internationella publik.
Bandet har beskrivit Ruin Everything som det är det bästa vi hört från Les Big Byrd och bandets peak. Det första stämmer bra, men med den här varierande paletten, den här mognadsnivån och självsäkerheten finns det ingen anledning att förutspå att det här är punkten där det börjar slutta nedåt.
