1984 var året när vi alla ville vara missförstådda intellektuella studenter, vare sig vi faktiskt studerade eller inte. Vi lade alla våra pengar på VHS-kopior av gamla Greta Garbo- och Marlon Brando-filmer och dammsög antikvariat på Simone de Beauvoir, Truman Capote och, eh, Norman Mailer.
1984 var året när en ung mobbad Manchesterbo vid namn Morrissey blev talesman för en hel generation självutnämnt missförstådda intellektuella studenter. Men Morrissey stod inte ensam i täten. Med precis lika stor skärpa, lika smarta oneliners och om möjligt ännu fler intellektuella namndroppningar formulerade en ung trulig filosofistudent från Glasgow lika exakta sanningar om osäkerhet.
1984 var året när The Smiths debut fick finna sig i att stå sida vid sida med Lloyd Cole & The CommotionsRattlesnakes.
Bara de verkligt intellektuella lyssnarna fattade att titelspårets huvudperson var hämtad från Joan Didion, eller att andra låtar kommit till som en följd av Lloyd Coles flitiga läsande av Graham Greene och Bruce Chatwin. Men oneliners som ”She’s got cheekbones like geometry and eyes like sin, and she’s sexually enlightened by Cosmopolitan” eller ”I was looking for a rhyme for the New York Times when I was distracted” krävde däremot inga förkunskaper eller populärkulturella examina, utan exploderade då som nu rakt i ansiktet på lyssnaren.
När Rattlesnakes nu släpps som Deluxe Edition (Polydor/Universal), med en extra CD, kan vi bara konstatera att den fortfarande är en av de bästa debutskivor som släppts i England och att Julie Burchill fullständigt missade skivans popklassikerkvalitet när hon i en samtida recension dissade den som ”country & western Velvet Underground”.
Det går visserligen att höra influenserna från Velvet Undergrounds tredje lågmälda skiva, precis som det går att höra gitarrernas snabba och lätt countryinfluerade toner, men minst lika tydliga är Leonard Cohens dystra visor. Han får till och med ett omnämnande i lyriken, liksom för övrigt Arthur Lee.
Vad som däremot lyser med sin frånvaro är 80-talets tunna syntetiska produktioner. ”It’s easy to make a great album”, hävdar bandet i omslagshäftet. Sätt upp instrumenten och spela in, bara. Dåliga album däremot tar för evigt att spela in och kostar massor.
Rattlesnakes spelades in snabbt och billigt och är en intim och innerligt värmande skiva. Titelspåret och singlarna Forest Fire och Perfect Skin är bara toppen av ett underskönt isberg, och med originalalbumets tio låtar kompletterade med en uppsjö demos, b-sidor, outtakes, livespår och BBC-sessioner är ett redan klassiskt album också en av årets mest nödvändiga återutgåvor.
Lloyd Cole har genom åren fortsatt att vara lika vass och lika referenskorrekt – hör bara hans hyllning till Bob Hund på senaste skivan Music in a Foreign Language. Men han har aldrig haft någon Johnny Marr vid sin sida, och han var alldeles för talbar för att en Morrissey-mytologi skulle kunna byggas runt honom.
I dag är han därmed en underskattad och relativt obskyr sångare och låtskrivare. Men 1984 var han Morrisseys jämlike.
Annan underhållande skåpmat den här månaden:
Brian Eno Discreet Music, Ambient 1: Music for Airports och Ambient 4: On Land samt Brian Eno/Harold BuddAmbient 2: The Plateaux of Mirror (alla Virgin/EMI)
Fråga inte vad Brian Enos ännu oöverträffade ambientprototyper kan göra för dig. Fråga vad du kan göra för dem.
The Wailers Burnin’ – Deluxe Edition (Tuff Gong/Universal)
Visst dräller det av Bob Marley-utgåvor varenda vecka, men en av original-Wailers bästa skivor har förstås existensberättigande. Särskilt när den kompletterats med en hel konsert från Leeds 1973 på bonus-CD:n.
The Mamas & The Papas Complete Anthology (MCA/Universal)
Verkligen allt – 101 låtar – från folkpopens ”första familjs” 30 månader långa karriär. Som om Monday, Monday, Twelve Thirty och alla andra pärlor inte vore tillräckliga finns här dessutom exempel från samtliga medlemmars solokarriärer och deras första inspelningar tillsammans bakom Barry McGuire på en underlägsen California Dreamin’.
Super Furry Animals Songbook Vol. 1: The Singles (Epic/Sony)
Wales knäppaste popband samlar allt från de tidigaste singlarna, på walesiska, till de senaste symfonierna, och vare sig du tuggar morötter till CD- eller DVD-versionen kan du inte låta bli att jubla över deras fullständigt galna mix av popenkelhet och överlastad pretention.
Ministry Early Trax och Side Trax, samt Revolting Cocks You Goddamned Son of a Bitch – Live at the Metro, Chicago, Big Sexy Land och Beers, Steers & Queers (alla Ryko/Showtime)
Sex CD – liveskivan är dubbel – med Al Jourgensens alla konstigheter är förstås mer än man önskar sig. Men 1000 Homo DJs är fortfarande ett underbart bandnamn, och Beers, Steers & Queers är fortfarande ett riktigt bra album.
Cream Disraeli Gears – Deluxe Edition (Polydor/Universal)
Stereo- och monoversioner av originalskivan på två CD, dessutom nio knappt uthärdliga demos och outtakes samt ett antal roligare BBC-inspelningar. En konstig brygd, minsann, men Jack Bruce och Ginger Baker är fortfarande de enda som lyckats locka fram någon verklig glöd hos Eric Clapton.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
