”Jag tror på goda tider, jag tror på rock’n’roll”. Så inleder Jonas Lundqvist sitt fjärde soloalbum, och musikaliskt är det lätt att smittas av hans entusiasm. Kom åter till exempel är en utmärkt omskrivning av The Cures In Between Days, och när Jonas Lundqvist upptäcker hur fint det svänger i Leva farligt kan han inte hålla tillbaka ett förtjust ”La bamba”-utrop.
Hela Affärer är proppfull av exemplariskt utförd göteborgsk gitarrindie utförd enligt de dogman som varit styrande i snart 20 år. Faktum är att det är svårt att komma på ett musikaliskt vassare album i subgenren sedan Håkans tidiga album. Ändå räcker det inte långt, för det slarv och den slapphet Jonas Lundqvist visar upp i texterna är ödesdiger.
Relationer är ett exempel på hur en dåligt utförd utredande gymnasietext kan formuleras, och att den smetigt socialrealistiska Unni sannolikt är ärligt avsedd gör att man rodnar av sekundärskam. ”Ingen har sett efter dig – det kommer tårar. Om jag kunde ge dig lite av min uppväxt…” – så sjunger han faktiskt i vad som måste vara ett av årtiondets pekoraler, och den är tyvärr inte skivans enda lyriska bottennapp. ”Är det så fel att vilja bli poet (oh yeah!)”, undrar han, och så strör han nonsens som ”kom igen, svara i telefon, sha-la-la” omkring sig. Det vimlar av genreplattitityder om att bränna hela lönen på en krogtoalett, om ”Badrumsskåpet. Tabletterna.” och om att ”man måste våga falla”.
Vid några tillfällen är lyriken vagare och paradoxalt nog omedelbart mindre klyschig, men varken det eller albumets påfallande musikaliska kvaliteter väger upp de lata formuleringar som gör Affärer till stora delar en olyssningsbar skiva.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
