Det finns saker som är sig lika när Dungen firar ett kvartssekel. Framför allt bandets sätt att omsätta sinn musikalisk nyfikenhet i en ständigt föränderlig musik som i all sin särprägel bygger på några igenkänneliga och älskvärda element. Dungen-heads kommer att känna igen sig bandets osvikliga groove, bland annat i Inga lätta sköna ord och Börja om, och i titelspårets virvlande flöjter.
Reine Fiskes gitarr är en central fast punkt i all sin innovativa frihet, som i Börja oms utflykter och i den psykedeliska intensiteten i En gång i timmen. Och kanske framför allt finns där alltid Gustav Ejstes lätta Jojje Wadenius-känsla i en klätterträdsmelodi som Snurra på hjulet, med vänligt ordlöst trallande som funnits med ända sedan starten. I Alltid en måndag tar Dungen trallandet till nästa nivå med stämmor av Gals’n’Pals-karaktär.
För Vidrig vår är också en utveckling, naturligtvis, det är ju ett av Dungens grundläggande musikaliska karaktärsdrag. Den innebär både en mer utpräglad popighet, som svensktoppskänslan à la 1971 och Tages-basen i titelspåret, och å andra sidan en komplex pusselkonstruktion i långa En dag i september. Den inleds med baklängesljud och ambience och övergår först i mjuk visa och sedan i smygande bossa innan den mynnar ut först i en stilla godnattsång med varmt elpiano och lugnande kör och till slut i uppmuntrande fågelkvitter.
Men den största skillnaden mellan Vidrig vår och bandets samlade katalog ligger förstås i Gustav Ejstes texter, där vi måste tala om ett paradigmskifte här. Hittills har Dungens texter till stor del bestått av spännande men svårtolkade språklekar med underfundiga metaforer och udda vändningar. Här får vi motsatsen, ett regelrätt trauma utan omskrivningar, badande i obarmhärtigt strålkastarljus. Gustav Ejstes har gjort en skiva som ibland med nästan plågsam detaljrikedom berättar hur han blir lämnad och en lång och stabil relation går i kras.
Här finns knappt något utrymme alls för tolkningar eller missförstånd, från hans väntan på att hon ska komma hem från jobbresan till Göteborg och konstaterandet att ”det var många andra där, men en är väldigt speciell”, via sorterandet av ägodelar i Bodelning och vilsenheten i Inga lätta sköna ord (”Jag låtsas att jag vet vad jag vill”), till den där tröstlösa obligatoriska förhoppningen om att Börja om, och om En chans till med den hjärtskärande textraden ”Om jag får en chans till ger jag den till våra barn”.
För den som någon gång blivit lämnad är det både smärtsamt och terapeutiskt att följa Gustav Ejstes genom traumat och tillbaka till fast mark, kanske som det var för honom att gå igenom det och att skildra det. Med ett Dungen som är mer innovativt och samtidigt mer fokuserat än någonsin förr innebär det att bandet firar sitt 25-årsjubileum bättre och mer angeläget än någonsin.
