Spotifys offentligt publicerade lyssningsiffror kan snabbt förmörka tillvaron för både musikskapare och musiklyssnare. Men om streams hade omsatts i annat än Ankeborg-valuta hade Slow Pulp kunnat haka på flottnyllena Lorentzon och Ek och skratta hela vägen till banken med sina 1,7 miljoner lyssnare i månaden.
Inledningen av Melodie lurar en att förstå varför bandet röner sådana framgångar. Yellow And Green lånar både tonart och det akustiska riffet från José Gonzales version av Heartbeats och skippar trummorna till förmån för en mild shaker och ett milt vemod. Emily Masseys röst sitter som ett smäck i mixen med sin effekt. Även efterföljande These Days behåller ett akustiskt driv som i och med att trummorna kommer in låter en aning som något från Nirvanas MTV Unplugged.
Men sedan är det roliga slut. Gitarrförstärkaren och choruseffekten på basen skruvas upp och efter lite 80-talscharmiga Better Man sjunker Melodie ner i en trögflytande sörja av skotittande emo-indierock som inte ens den fint Phil Collins-cheesiga elflygeln på Not For Nothing kan rädda. Det gick tjugo band på dussinet av den här typen på 90- och tidiga 00-talet och flera av dem hade faktiskt lite personlighet och humor. Lyssna på soundtracket till 10 Things I Hate About You från 1999 för belägg.
Men Slow Pulp är inte ett dugg roliga. Massey gnäller fram enformiga sångmelodier och mumliga texter, och när skivan är slut känns det som 33 dagar förflutit snarare än bara 33 minuter.
