Trots albumtiteln är det frestande att ändå ta en paus då och då under lyssningen på Amanda Palmers mäktiga tredje album. Intensiteten är så hög i hennes tio musiknoveller, flera av dem över tio minuter långa, att de tar andan ur lyssnaren, och de små mellanspel (”interludes”, inte ”intermissions”) är knappast tillräckliga för återhämtning.
För hennes berättelser griper tag och håller fast, och även den som påbörjar lyssningen okoncentrerat och i förbigående finner sig snart uppslukad och svårt engagerad, andaktsfullt inväntande historiernas vändning. Med små åthävor – såväl musikaliska som i sitt berättande – förmedlar hon vardagens största dramatik på ett sådant sätt att igenkänningsfaktorn ibland blir rent ångestframkallande.
A Mother’s Confession beskriver den nya förälders små misstag kan få så fatala konsekvenser, och när vardagskatastroferna radar upp sig blir det till slut så skakande att Amanda Palmer känner sig tvungen att be lyssnaren om ursäkt för att ”everybody’s crying in this song”. Men, som hon också konstaterar i sångens omkväde, ”at least the baby didn’t die”.
Voicemail for Jill erbjuder stöd efter en väns abort, med svärta och mörkaste humor, men inte ens det är skivans mest kontroversiella stund, på långt när. Bigger on the Inside är en vända-andra-kinden-uppmaning om någon sorts medmänsklighet med terroristen från Boston Marathon, en tanke som är rent svindlande i den stenhårda konfrontationens tidevarv.
På tidigare album har Amanda Palmer ibland varit spontan och spretig, men här är hon desto mer genomarbetad. De berättande styckenas instrumentering domineras av en enstaka flygel, med enstaka körer och stråinpass för att förstärka dramatiken där texternas dramatik så kräver. Ibland blir det nära nog Brecht-teatraliskt, även i sådana stunder förmår Amanda Palmer låta innerlig, nära och ärlig. På sina ställen är hennes frasering spöklikt lik Annika Norlins, och hennes resonemang fyllt av självutlämnande iakttagelser och illustrativa detaljer befinner sig också i samma omgivning, bara ännu starkare.
Utan paus blir det ibland för utmattande. Men om vi bara bryter mot skivans titel och unnar och en och annan andningspaus finns inga närmare och starkare musikberättelser än Amanda Palmers den här våren.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
