Jack Nitzsche producerade Neil Youngs Harvest. Men långt innan dess började han sin bana hos Phil Spector, och var minst lika intresserad av storslagna orkesterarrangemang – lyssna bara till ljudspåret till Exorcisten.
Självklart var Mercury Revs mästerverk Deserter’s Songs från 1998 som gjord för att tilltala Jack Nitzsche. Där fanns gästande The Bandmedlemmar och alla alt. countryns knep sida vid sida med museala instrument, stulna Mick Ronson-riff och framför allt storslagna orkestreringar som bandet inte hade en tanke på att försöka återskapa live. Jack Nitzsche var förstås eld och lågor, och det krävdes inte mycket förhandling innan man var överens om att arbeta tillsammans på All Is Dream.
Men Karon hann före. En vecka innan inspelningarna skulle börja dog Jack Nitzsche, och Mercury Rev stod handfallna. Med tanke på bandets sjukdomshistoria – Jonathan Donahue hade två nervösa sammanbrott inför förra skivan – undrade många om det skulle bli någon skiva över huvud taget.
Det blev det – och det blev en uppgörelse och en hyllning. Som producent är ju Dave Fridmann på väg att bygga upp ett liknande anseende som läromästaren, så Mercury Rev axlade arrangemang och produktion själva, med avsikten att försöka leva upp till de ambitioner Jack Nitzsche hade inför samarbetet. Och de lyckas.
Demonproducentens ande svävar så uppenbart över skivan att den nästan är möjlig att röra vid. All Is Dream är fylld av storslagna orkesterverk, med mullrande pukor, kraschande cymbaler, smygande skräckfilmskörer och fullsatta stråksektioner. Ibland blir det svulstigt som värsta U2, men Mercury Rev har hela tiden en innerlig grundton som Bono och grabbarna inte varit i närheten av sedan 1987.
Sågen och mellotronen har åter kvitterats ut från museet, och trummor och gitarrer behåller de lofi-kvaliteter Mercury Rev vant oss vid. Det blir aldrig effektsökeri eller kokett och snobbigt stoltserande som normalt kännetecknar symfonisk rock (för det är faktiskt just den musiken det är frågan om här). Precis så här hade det låtit om samarbetet med Den Store hade fullbordats. Stort, koncentrerat och vackert, men med bara ett litet steg från sammanbrott.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
