Märkt men inte knäckt av både Parkinsons och hudcancer – och just för att tränga undan sjukdomens begränsade tillvaro – släpper 83-åriga Carly Simon sitt första album på nästan två decennier. En seger för livet och konsten som man verkligen unnar henne.
Men när musiken börjar strömma undrar hustrun om det är Phil Collins soundtrack till Tarzan som kommit på. För Comes In Waves är väl trallig och Disneyfierad i sina sämsta stunder, men som tur är skriver Simon också fint om äkta män, döttrar, fäder, kärleken och livet.
Rösten är åldrad men välbehållen och det finns ögonblick på Comes In Waves som lyfter en bra bit över generisk Disney-ballad, som folkiga Love Has No Ending eller den avslutande Do It Anyway som är 70-tals-klassisk och låter som en underproducerad och uppsnyggad demo (vilket den också är, om än från 80-talet).
Dessvärre är albumets höjdpunkt en nymixad och remastrad version av Share The End från 1971. Den passade garanterat bra under Nixon-eran och appliceras tyvärr alldeles utmärkt på vår egen Trump-era. Men placerad här bland det nya låtmaterialet skiner den alldeles för starkt och bländande och gör att resten av Comes In Waves bleknar i jämförelse.
