”Postpunk” är en term som använts om Drakenberg, men det är en kvardröjande beskrivning av hur bandets sångare, låtskrivare och motor Anton Spetze kunde låta med sitt gamla Holograms för länge sedan.
På Drakenbergs EP handlar det bara om intensiv och akut och euforisk gitarrindie i rasande tempo, i rakt nedstigande led från Bad Cash Quartet eller kanske till och med tidiga Reeperbahn, och det börjar redan med vansinnesinräkningen av inledande Att rida, skjuta rakt och tala sanning (hej, Entombed!). Samma intensitet finns i Tillbaka till verkligheten och i den stegrande Aska, som snuddar vid Glasvegas när den lånar Phil Spector-intro och mynnar ut i kyrkokör.
Likaså växande Solar Plexus är enda tillfället när det där postpunk-epitetet har någon som helst bäring här, bortsett från de storslagna texterna som inte tvekar inför stora ord och bibliska metaforer. Det långa avslutande titelspåret har episka kvaliteter när Anton Spetze släpper på alla spärrar och lämnar ut sitt liv, och kanske finns Drakenbergs framtid i den sortens berättande efter den här urladdningen?
