Jag frågar Göteborgs bästa folksångerska om Laura Veirs varit en inspiration, och Sumie svarar att hon är en topp tio-favorit. De påminner onekligen om varandra, generationskamraterna. Men om Veirs är läromästaren kan man konstatera att eleven Sumie genom sommarens vackraste albumsläpp Stardust In Valleys gasat förbi amerikanskan som en ointaglig japansk sportbil.
Däremot inte sagt att Laura Viers nya alster Temple Songs är en rostig gammal Chevrolet. Tvärtom, musiken som bjuds är ganska underbar. Intim och heminspelad i ordets bästa bemärkelse, full av fina låtar som med små medel bygger klanger och bilder.
Veirs röst är förtrolig ihop med hennes folk-plockande nylonstängade gitarr. Även om de tio spåren är ganska snarlika finns det tillräckligt med snillrika infall för att skapa en variation i harmoniken som flyter fram under det som på ytan kan uppfattas som jämntjockt. Blåsinstrument som ibland är frijazziga och ibland kontrollerade, sologitarrer och trummor vandrar in och ut ur ljudbilden och skapar spänning.
Oavsett vad Laura Veris berättar om och känner – politisk vrede, kärlek, kollektiv kraft, kollektiv och individuell vilsenhet med mera – gör hon det med en föredömlig förtätning i både text och musik, och sångerna är korta och koncentrerade. Temple Songs kan därför tillåtas snurra väldigt många Nascar-varv på skivtallriken utan att man blir snurrig eller trött, den får gärna långtidsparkera där.
