Grunderna är enkla: Kurt Wagners närmickade och torrmixade röst och en till två akustiska gitarrer. Wagner har trots en viss motvilja till instrumentet låtit Justin Vernon spela banjo. Megastjärnan lägger banjoackord och stillsamma plock, ingen Doug Dillard-ekvibrilism eller ”Yeehaw!” här inte. Vernon och Blake Morgan adderar stämsång. Det är en ljuvlig ljudtextur, som en nysågad kvistig planka. Rytminstrument och bas saknas för det mesta helt och hållet och det låter musiken andas och vila, i ett genom hela albumet jämnt tempo och temperament.
Wagner har inspirerats av gammal folkmusik och en sångform vanlig i brittiska kyrkor på 1800-talet, en tradition som sedan kom till Amerika med nybyggarna, men musiken låter inte det minsta antikverad eller arkaisk. Tvärtom har Wagner och medkompositören Andrew Broder en välbehövlig indie-instinkt i både musik och text som är förvånansvärt ungdomlig, med tanke på att Wagner bara har några år kvar till 70. Materialet är starkt, låtar som Afterburner och To Do är bland det finaste Wagner skrivit genom hela karriären.
Allt mycket gott så långt, men nu kommer vi till anledningen varför Punching the Clown är ett unikt alster. Precis som i de brittiska kyrkorna leder Wagner sången och får ackompanjemang, svar och harmoniskt understöd av två enastående körer under Blake Morgans ledning, den ena en liten sexmannakör och den andra en något större elvamannakör. Arrangemangen är intrikata, vackra och lustfyllda —ibland rent humoristiska — och körerna placeras i olika ljudrum. Ibland tycks de stå små och nära i samma rum som bandet och andra gånger sjunger de ut i full kraft i stora kyrkorum. Klangerna för tanken till geniet Arvo Pärt och skapar både kontrast till den enkla akustiska musiken och ett unikt samspel med Wagner i rollen som sångledare.
Det gedigna låtmaterialet inte att förringa är det allra främst hur den här skivan låter som gör den till en av de mest minnesvärda under hela 20-talet och en skinande pärla i Lambchops digra katalog. En guldstjärna måste ges till producenten Ryan Olson för hans idealiska analoga produktion och till tekniker, mixare och mastertekniker — musikens osjungna hjältar! —som inte låter ljudvolymen pressas upp på bekostnad av den nödvändiga dynamiken. Ni har varit varsamma och milda, våra öron tackar er!
