När The Plan är tillbaka börjar det med ett statement. Så sjunger jag nu, inleder Theodor Jensen albumet med att förkunna, och det innebär folkmusikutvikningar likt Nicolai Dunger över akustisk gitarr, åtminstone just där. Han menar allvar med det, för även om hela bandet sedan bjuds in i fullödiga och ofta dramatiska arrangemang som i sorgsna Jag hör dig kalla låter Theodor mer uppriktig och avklädd än någonsin förr, med drag av Joel Almes rösthantering och stor ärlighet både i viskningar och rop.
I skivans mest udda fågel Du är som jag Claes påminner han rentav nästan om Olle Ljungström. Det är en fin och omedelbar popsång med episka popklanger, muntert visslande och för många ord i varje textrad, där existentiella grubblerier kan anas men inte förstås och där Theodor Jensen mot slutet förtjust skrattar till mitt i all dramatik. Min tjejhar samma sorts lite darriga men helt oförställda naivitet, från en artist som uppriktigt och ärligt förklarar att han Älskar när det går fel.
Det är också därför All That I Want bryter av på flera sätt, dels med sitt språkval på en till stora delar svenskspråkig skiva och dels med en larmande sologitarr och ett tempo som påminner om hur The Plan kunde låta i början av sin existens. Ännu större intensitet och dynamik finns i Ta det som det kommer, som är skivans mest uppmärksamhetssökande stund. Men det är titelspårets känsliga och personliga programförklaring som griper tag.
