De flesta artister hittar en nivå och håller sig på den under en hel karriär, med smärre formfluktuationer uppåt eller nedåt. Rätt många ägnar decennier åt att förgäves försöka överträffa sin debut, med bleka kopior eller hysteriskt genrehoppande som följd. Ytterst få artister är bra hela tiden, men höjer sig plötsligt till aldrig anade nivåer när de hunnit drygt ett decennium in i sina karriärer. Ingen artist presterar sitt ojämförbara mästerverk när de ägnat flera år vilse i öknen, antingen i superbandkonstellationer, i konstiga utstyrslar och med nya innovativa sätt att stava sitt namn som säkert tecken på tilltagande galenskap. Ingen utom Yim Yames.
På Circuital lastar han på allt han förmår i tvärsäkra hitmelodier, ambitiösa arrangemang och storslagna orkestreringar. Ofta drar det i 70-talssouligare riktningar, framför allt i First Lights mäktiga groove men även i spår som Holdin On to Black Metal, och My Morning Jacket utstrålar självsäkerhet och kraft. Till stora delar är skivans skönhet självförklarande, till exempel i de optimistiska mollstämningarna i uppgörelsen med ungdomens dumheter i Outta My System, och när han skalar av allt utanpåverk runt den överjordiskt vackra melodin i varsamma Wonderful (The Way I Feel). Vi unnar verkligen Jim James den känslan, särskilt när det ger så fantastiska effekter för oss runtomkring.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
