De stretar emot genredefinitioner, men när de till slut ändå föreslår ”pseudointellektuell vispop” vittnar det om självkännedom. För på Göteborgsbandets debutalbum finns inte utrymme för musikaliska utsvävningar om det skulle riskera att flytta fokus från bandets hemsnickrade intellektualitet.
Det innebär ganska enkla och rättframma låtar där Nicolai Ekecrantz sjunger uppbyggeliga plattityder om att aldrig tappa tron och ögonblicksbilder ur vardagsliv där orden ibland lite otympligt fått knökas in. Tillbakalutade En sån som jagrymmer sådana exempel, liksom Jobbar hårt, som är den enda låt i musikhistorien som har plats för både ett mäktigt Staxblås och textrader om ”ditt företags kvartalsrapport”.
Låtarna är produkter av gemensamt replokalsjammande snarare än traditionellt låtskrivande, och det hörs i lite för lösa tyglar där någon med diplomatisk förmåga borde stävjat onödiga trumfills, utstuderade wah-wah-effekter och andra onödiga impulser.
I Skärvor från en öde strand och Juventus låter de som ett hemsnickrat Dire Straits, och i soulinspirerade stunder som Svarta vinbär och En sån som jag ger det associationer till en budgetvariant av Bo Kaspers Orkester. Det är fint och bra, men den här skribenten önskar sig mer av både temperament, enhetlighet och profil nästa gång.
