När Dreaming of You tonar in får man en förnimmelse av The Velvet Undergrounds Rock’n’Roll, och hjärnan kopplar direkt till hur hennes mästerliga tidigare album med The Liberation kunde psykmangla på nivå med både Silverbullit och Spacemen 3. Men snabbt visar det sig vara en felkoppling, för Josefin Öhrns första soloalbum har helt annorlunda ambitioner, och Dreaming of You lämnar omedelbart efter inledningen VU-terrängen till förmån för en vänlig popmelodi med rentav banal refräng.
Josefin Öhrns tonfall är snarare behagligt än utmanande nu, just i Dreaming of You rätt nära en ung Chrissie Hynde men på andra håll närmare viskande och ganska försiktiga röster. The Shoreline sneglar mot Nancy Sinatra med en gles men fint fyllig rymdbas, men med de drömska synthsjoken landar den snarare i Sophie Zelmanis härad. I Lose Yourself, tillsammans med Anton Newcombe, ikläder de sig Nick Caves och Kylie Minogues duettkostymer, och för en artist som tidigare osat otämjbar farlighet är det en roll som framstår som ovan och kanske en aning defensiv.
Synthig disco har hon förtjänstfullt gjort förr, och i smart dansgolvsvänliga The Real Thing finns en del av det elektriska och elektroniska som varit hennes signum. På Cherry finns också ögonblick av stökigare gitarrer i What If och mer muskulösa elektriska stunder som Cherry Tree. Men även då är ansatsen vänlig, om än lite avmätt, och till och med när hon för en stund återvänder till det dova och monotona i ödsliga Electrified, med Bobby Gillespie i kören, är det ljudliga larmet från tidigare ersatt av ekande viskningar om romans, med mycket mer PJ Harvey än Suicide bland referenserna.
I Want You är en passionerad poplåt av allra mest okomplicerade snitt. Ännu mer förälskad är den i sammanhanget märkliga Fred Åkerström-tolkningen Jag ger dig min morgon, i en ganska originaltrogen version för akustisk gitarr och smäktande stråksektion. Även Josefin Öhrns pianoballadtolkning av Always On My Mind, med glamrockgitarr och gospelkör, är musikaliskt udda i hennes kontext, även om den kanske har en särskild betydelse i Josefin Öhrns liv på senare år.
För hon presenterar albumet som det mest personliga hon gjort, ett dokument över förändring, och det låter som att hennes personliga utveckling tagit henne till ljusare platser. Då är det förstås ett billigt pris att musiken inte är lika överrumplande och gastkramande som förr.
