No Distraction heter det femte spåret på Becks nya album, och det är en titel som är helt uppåt väggarna. Här anstränger han sig nämligen för att låta så mycket som Sting som han kan. Gud vet varför, men eftersom han lyckas fruktansvärt väl är hans torskreggae den värsta distraktion man kan föreställa sig. Jag menar, kom igen! Någon måtta får det väl ändå vara. Sting?
Efter den går det inte att återhämta sig, och då spelar det ingen roll att titelspårets vassa Beatles-påverkade powerpop är alldeles utmärkt, eller att det finns flera exempel på att han fortfarande behärskar den postmoderna disco och funk han patenterade på 90-talet. Sådant överskuggas obönhörligen av skivans absoluta bottennapp, som dessutom får sällskap bland det olyssningsbara av en nästan lika usel US-punklåt i I’m So Free, en dumbanal pojkbandsrefräng i Dreams och en billig Gorillaz-ripoff i Wow med rap och worldmusicinfluenser.
Att släppa sitt 13:e album fredagen den 13:e är att utmana ödet, men här är det för många olyckor samtidigt för att Beck ska kunna skylla på otur.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
