19 september 2026, Debaser, Stockholm
Som andra låt i setet säkrar de publikens delaktighet med I’ve Got A Broken Heart, men engagemanget hade egentligen inte behövt sådana injektioner. Ett fullsatt Debaser kom med så höga förväntningar på bandets första Sverigebesök att de hade packat golvet framför scenen tätt redan under uppvärmningen från det nederländska och utmärkta powerpopbandet Plastic Family.
Lika oantastliga som popmelodierna och vokalstämmorna – och soundet, som annars ibland kan komma i kläm på Debaser – är Brian D’Addarios ideliga och mycket spänstiga Pete Townshend-hopp, och även om de inte kan låta bli någon enstaka onödigt tillkrånglad uppvisningskomplexitet är deras powerpop och fyrstämmiga solskenssånger ännu mer hänförande i ett analogt livesammanhang än på skiva.
I turnéversionen av The Lemon Twigs har bröderna D’Addario med sig en hipsterrytmsektion som till synes utan ansträngning sätter vokalstämmor värdiga Beach Boys mest komplexa studioarrangemang och som, när alla byter instrument med varandra, visar sig bestå av utmärkta multiinstrumentalister dessutom.
Efter ett fullmatat och generöst set med 20 låtar återvänder först Brian D’Addario till scenen med en spansk gitarr och sjunger Corner of My Eye och When Winter Comes Along med hänförande röst, framför allt högre upp på skalan, och med en spelskicklighet i fingrarna som matchar hans gitarrval. Och när resten av bandet ansluter för en snygg tolkning av Every Raindrop Means A Lot av ”Sweden’s best band Tages” är det ett erkännande av en influens som för The Lemon Twigs är nästan lika viktig som Beach Boys, och tillsammans med den avrundande urladdningen Rock On en konsertavslutning lika smart som The Lemon Twigs musik.
Efteråt suckade erfarna konsertbesökare med lyckotårar i ögonen att de aldrig hört en bättre konsert, och en musiker i publiken var saligt hänförd och samtidigt uppgiven: ”Efter det här lägger jag ner, jag kommer inte ens i närheten.”
